Vägen tillbaka

bloggserie

Vi har kommit till del fyra i min bloggserie om att bryta upp och flytta. I den här delen tänkte jag berätta om min utmattning och vägen tillbaka. Det var en stor avgörande faktor till att något måste förändras. Jag ville bort från staden men att bara bryta upp är svårt. Det ska finnas jobb, en buffert, en plats och gärna en anknytning. 

SCROLL DOWN FOR ENGLISH 

8

Ja, sjukskrivningen var ett faktum. Efter två ångestattacker, flera blodtrycksfall och en trötthet som hette duga så sa min psykolog via jobbet att han inte kunde göra mer nu fick jag gå till min husläkare; som i sin tur sjukskrev mig direkt.

Jag hade varit ute på lunch med en vän. Hon ville gå och titta på en utförsäljning som höll till ett kvarter från butiken jag jobbade i. På vägen dit fick jag ett jobb-SMS.

Det triggade direkt, när jag kom in i butiken började mina knän att darra, svetten lackade och jag mådde så illa. Hjärtat pumpade fort.

Jag vek mig dubbel framåt. Kunde inte andas. Jag visste inte då att det var en ångestattack. När jag lämnade butiken kunde jag inte passera mitt jobb, det gick bara inte. Jag fick ta en omväg hem. Kom hem och bröt ihop. Helt utmattad.

När läkaren så sjukskrev mig så fick jag tabletter. Samma som jag gett till en brukare jag jobbat med. Lugnande. Vid behovstabletter. Har aldrig tyckt om att ta tabletter så tog motvilligt emot dem. Kom inte ihåg hur jag meddelande jobbet om att jag inte skulle komma tillbaka. Minns också att jag ville ha sällskap ville inte gå hem och vara ensam. Så jag hörde av mig till en vän som var mammaledig. Hon bodde på andra sidan stan men på dagtid var det inte så mycket folk på pendeln så jag tog mig dit. Vi promenerade, åt lunch pratade. Vid fyratiden tänkte jag det var dags att åka hem, jag var så trött. Men jag gjorde en dundertabbe, hamnade i rusningstrafiken på T-centralen.

Alla stressade människor som kutade förbi. Jag kände min puls stiga, det gjorde mig rädd. På plattformen började golvet gunga och jag bad till en högre makt att bara ta mig hem.

I fickan fanns tabletterna, jag tar en kanske gör det någon verkan. På tåget satte jag mig nära väggen, ville inte möta någons blick ville bara hem fort. Fort.

Läkaren skrev också ut tabletter mot depression. Motvilligt tog jag dem. Tabletterna trubbade av mig, jag kunde inte känna någon känsla fullt ut. Det var obehagligt faktiskt. Han ordinerade sex månader. Jag sjukskrevs i maj och i slutet av augusti skulle jag börja arbetsträna på jobbet. Jag kunde absolut inte tänka mig att vara i butiken så jag fick sitta på kontoret. Det var skönt att komma hemifrån litegrann men samtidigt så kände jag mig misslyckad. Det var tufft att komma tillbaka. Men successivt mådde jag bättre och jag ökade på mina arbetsprocent. Men vid årsskiftet skulle min projektanställning ta slut och jag visste att då skulle jag vara tvungen att gå tillbaka till butiken. Om jag fick behålla jobbet vill säga. Det oroade mig. Men jag sköt det framför.

Då hände det som inte får hända; min pappa drabbades av en svår en stroke. Allt rasade igen.

Men jag kunde inte känna sorgen ordentligt och jag var övertygade att det berodde på tabletterna, Så jag började trappa ner själv. Det ska man inte göra. Jag gjord det alldeles för fort. Det slog bakut. Jag mådde jättedåligt med huvudvärk och trötthet. Nu följde också en tung tid med oro och ovisshet angående min pappa. I samma veva var jag tvungen att ta ett beslut om jobbet. De kunde inte erbjuda mig annat än att vara butiksledare så jag avslutade det. Att gå in i arbetslöshet var kanske inte det bästa men jag hade inget val.

Men vid det här laget hade vi bestämt att vi skulle flytta. Tack vare min sambo som gick en kurs i Ekobruk i Kramfors, han besökte Näsåker och pratade gott om platsen, det gjorde mig nyfiken. 

Vi åkte upp första gången en kall vinterdag och vi skulle bo hos hans gamla kurskamrater som hade en lägenhet i Näsåker. Jag blev förälskad i byn direkt. Det bara kändes rätt.

Jag ritade en målbild. Skrev ner alla saker vi skulle kunna göra där, hur vi ville bo. Vad jag skulle jobba med.  Jag hade bestämt mig det var dit vi skulle.

Detta var mitt fokus tiden som väntade. För även om jag var ivrig att flytta så var vi inte redo riktigt ännu. Jag sökte jobb och behövde jobba ihop en buffert, det var också mycket kring min pappa en lång process som tog mycket energi och kraft.

I samband med sjukskrivningen började jag skriva mycket, jag kunde inte dricka alkohol på grund av medicineringen och det var så skönt. Jag hittade ett test om högkänslighet och kände igen mig så mycket. Lånade en bok av Elaine Aron och det blev min bibel. Så många saker föll på plats. Och jag blev ännu mer stärkt i tanken att jag inte skulle bo i staden. Att den slukade min energi och påminde om för mycket negativt.

Jag behövde komma bort, jag behövde ett liv bortom all konsumtionshets, stress och karriärslysta. Jag passade inte in. Jag behövde lugn och ro, natur och öppna landskap i min närhet.

Jag ville hem till Norrland. Men inte dit där jag var uppväxt, för där fanns så många minnen. Utan till en plats där vi kunde börja på nytt. Hösten 2014 gick äntligen flyttlasset, hundra mil från Stockholm norrut – till Näsåker. Och vi hamnade i samma lägenhetshus som där vi sovit över. Fast våningen ovanför.

Vi tog steget och lämnade staden för landet. En dröm som många delar. Men att flytta är inte bara en rosenskimrad dröm – det är många uppoffringar man får göra längs vägen. I nästa avsnitt delar jag med mig av hur det är att komma till ett nytt ställe, om det blev som jag tänkt – du är varmt välkommen att följa med!

 

 *  *

For English readers! 

Now we have come to the fourth episode of my blog postings about leaving the city for the countryside. I’m going to stay a little here and tell you about my breakdown since that was the true ignition for me to realise I’m not supposed to live in a city. But breaking up isn’t easy. Moving to the countryside doesn’t come without problems. You will need money saved up, a job, somewhere to go. 

9

It was a fact that I would end up on sick leave. After two anxiety attacks and a tiredness that took the best of me my psychologist told me that he couldn’t do more. I had to go to my doctor. Who in his turn said I needed time off work.

I had been out for lunch with a friend. She wanted to go to a shop nearby my shop. On our way there I received a text message from work. This got me started.

When we arrived at the shop my knees went weak, I started to sweat immensely and shake. I couldn’t breathe. I didn’t know right then that this was an anxiety attack. I do know it now.

When I left the shop I couldn’t pass my own shop, I just couldn’t so I had to take another route home. At home I fell apart. I was exhausted.

When the doctor made me sick-listed he also subscribed me some tablets for anxiety. Which, I was told to take when necessary. I didn’t like the idea, it was the same brand I had given when I was working as a carer. But I took them, hesitantly. After seeing the doctor I didn’t want to go home, my partner was at work, so I called a friend who was home with her newborn baby. She lived on the other side of town so I had to take the tube to her place. We went for a long walk, talked and had lunch. At about four o’clock I decided to go home. But it was a bad move. I ended up in rush hour. All these stressed out people running pass me.

When I came to the platform I felt the earth move, I started to panic, prayed for higher being to just take me home. In desperation I took one tablet and got on the train. I sat close to the wall, stared down at the floor all the way home.

Later on I was also prescribed tablets against depression. These numbed me. I couldn’t feel my feelings all the way. I was to take them for six months. I was made sick in May and in August I was to start rehabilitate myself at work. Since I couldn’t cope being back in the shop they found a spot for me in the office. It was hard to come back. I felt like a failure. But slowly I got better and worked a little more and more. But I also knew that by the end of the year my time-limited employment would end.

Then the earth moved again. My poor dad became very ill after a stroke. It was hard, but I still felt numb from the tablets and I couldn’t grieve properly.

So I decided to stop taking them. This turned out to be a bad move. The tablets needed a slow phasing out. I did it way to fast and it made me feel even worse. I got a heavy headache for days, felt ill and was so tired. I again spent most days lying down. At the same time I had to make a decision; to go back to the shop or leave. I saw no other option – I had to leave.

But by this time we had also decided that we would move. Not sure when but in time. We had found location to move to thanks to my partner. He had been doing a course in the area and he talked so jolly about this particular village so we decided to go there on vacation.

We went up a cold winter’s day, there were hardly any people out and about but I fell in love. This was where I wanted to live.

When I came home I drew a picture of our house, and wrote everything I wanted to do there. But first I needed to find a job to save money; there were also a lot of stress and decision-making around my dad and the process took energy and time.

During the sick leave I started to read and write a lot. I found a test about HSP, highly sensitive personality and recognised my self so much. This led to the book by Elaine Aron. Which was an eye opener.

I realised my true identity wasn’t in the city. It was closer to nature. I needed calm and quietness around me. I needed to come away from consumerism and stress.

I wanted to go back to where I came from. Not my birth town because i had too many memories from there. I wanted to start afresh. In September 2014 we finally packed our stuff and moved north to Näsåker.

We did what many dream to do. But moving isn’t only a pink fluffy dream, a lot of sacrifises comes with it. In the next episode I will share the journey coming to a new place and if it turns out like I imagined. You are very welcome to join!

 *  *  *

 

 

Välkommen att lämna ett ord eller två