Välj en sida

Vi springer; långa strån kittlar när de smeker mot våra bara ben, tisteltaggar river upp små sår, fuktig jord, småsten som skär mot fotsulorna. Våra nakna kroppar omslutna av en tryckande värme, pärlor av kroppstårar mellan mina bröst, i din panna, blek sårbar hud som bländar, blir sakta rödrosig sedan ill. Håret klibbar sig fast i nacken, på kinden, kliar. Ingen svalkande vind, ingen skugga.

Men det var då.

Nu blåser nordanvind; armar försöker omsluta livet ge den skydd mot pinande pisk. Läppar skiftar från rosa till lila. Tårna pulserar, dunkar, bränner, bara fötterna i iskall lera. Så dalar stora vita flingor ner, sakta, viskande, täcker den gråbruna marken; tjälen kommer, inget kommer in eller ut. Nu är det alldeles vitt. Vi lägger oss ner på det puderlätta täcket. Sprider armar och ben, som änglar. Vintersolen står lågt, solkatter i ögonen. Puderlätt blir tungt, smälter så småningom.

Och efter det.

Cirkeln sluts; nu sjunger skogen och ängarna igen. Det fjolgamla gräset klibbar sig fast på vader och fötter. Brunt blir grönt. Vit kind, blir rosenröd. Den första tussilagon fångar du mellan dina tår; gul som solen – står högt på himmelen.

Och vi springer igen.

Erika.O.  28 dec 2013 i Östersund

IMG_2635 IMG_2618