De dansade rakt in i hjärtat

Unknown

I lördags var jag på en häftig dansföreställning i Härnösand. Det var Norrdans som firar 20 år med A’ la Carte – en show i tre delar regisserade av olika koreografer. Jag har varit på en riktig dansföreställning en gång tidigare, då på Dansens Hus i Stockholm. Minns att den var otroligt fin att se men långt ifrån lika fångande som dessa tre.

I den första akten; Pas de Danse, spelades svensk folkmusik och jag vaknade i morse med en av låtarna på repeat i mitt huvud. Att se en dans ger åskådaren fritt tolkningsföreträde och det är intressant att höra vad de andra tolkade dem till. För mig handlade den första om kärlek, en förlorad kärlek eller kärlek som inte höll. En svensk sommarnatt med förväntan och längtan att få vara tillsammans med någon man håller kär.

Den andra akten; I went out on a’ summersnight, handlade om en familj som till ytan ser ut att vara den perfekta familjen en bild som sakta raseras. Det finns en fjärde karaktär som rör sig i periferin, jag tolkade honom som psyket, negativa tankar som kan bryta ner en människa. Modern är den som inte mår så bra hon distanserar sig mer och mer, medan dottern utforskar sin sexuella identitet och pappan blir tokig, frustrerad av att ha förlorat båda sina älskade.

De två första akterna var så fina och välgjorda, det var roligt att kunna tolka så fritt och de gav verkligen sanna känslor. Men den tredje akten; Black fairytale #2 den slog mig rätt i magen.

Den här sagan börjar med hur vårt samhälle ser ut idag, behovet av att passa in, men i en värld där den som är annorlunda eller avvikande från normen blir utstött. Den belyser och ifrågasätter strukturer, motsättningar av olika grupper, den tar upp ledarskap som kan hjärntvätta andra. Konsumtion, eftersträvandet av att ha allt som alla andra har. Att inte kunna gå sin egen väg eller bryta sig ur normen. Samtidigt handlar det om drömmen om en fredligare värld, ett Utopia. I den här akten pratade de mycket, något som inte är så vanligt inom dans. Det gjorde att man fick en annan dimension, alla sinnen fick jobba. Pricken över i.et var när de spelade en PJ Harvey låt, då berördes jag ännu djupare.

Ja, det var minst sagt en minnesvärd föreställning och jag vill gärna se den igen!

 

 

Välkommen att lämna ett ord eller två