London calling

bloggserie

Nästa vecka är det två år sedan jag lämnade Stockholm för ”livet landet.” En sedan-länge-dröm som äntligen uppfyllts. Det är många som drömmer och även gör samma sak. Lämnar storstaden för landet. För mig var det ett nödvändigt ont för att må bra. I en serie inlägg tänker jag berätta om min resa, från landet till staden tillbaka till landet igen. Vad som ledde mig hit, att ta steget, vad man lämnar och vad man får. Uppoffringar och tillgångar. Men också hur jag ser på mig som introvert och högkänslig genom den här resan.

SCROLL DOWN FOR ENGLISH VERSION

Men vi börjar från början:

2

Del 1. Äventyr i London lockar

Långt innan jag visste något om högkänslighet och introversion lämnade jag Sverige för att bo i London. Staden med alla möjligheter. London är en fantastisk stad på många sätt, mångkulturell, fylld med kultur och möjligheter. Som svensk har man gott rykte och det var inte, då på nittiotalet så svårt att skaffa jobb.

Jag åkte dit med en vän. Så här i efterhand är det ändå lustigt att det blev London, för ett år tidigare på en klassresa minns jag att jag tänkte att jan verkligen inte gillade staden. Den var alltför stor och med mycket ljud och folk. Men det tycktes jag ha glömt. Vi hade i alla fall fixat jobb efter att ha läst i tidningen ELLE om ett fyrstjärnigt hotell där personalen fick ha Donna Karan-kläder. Och min modeintresserade vän ville såklart dit. Vi skickade ett brev och kort därefter var vi på väg, utan någon plats att bo men med ett jobb i alla fall. Jag minns inte om jag verkligen ville lämna men entusiasmen tog över och några dagar senare började vårt nya liv. Då i början var vi så naiva, men vi tog oss runt och staden fascinerade mig. Från att ha bott i ett litet samhälle där alla känner en, till en stad där du kan göra vad du vill utan att någon höjer på ögonbrynet. Mitt rebelliska jag fick utlopp och det var fritt fram att göra som jag ville. Åren som följde var roliga och galna på många sätt, men också sorgliga. För så här i efterhand har jag förstått jag inte mådde så bra. Det var en ständig flykt från mig själv och i perioder destruktivt leverne.

Mitt sätt att försöka leva ett extrovert liv som de flesta andra gjorde att jag behövde andra stimulanser för att våga det. I berusningen fanns inga gränser. Det var fritt fram och jag blev den jag trodde jag behövde vara för att få uppmärksamhet. Men egentligen var jag introvert och ganska tillbakadragen. Och som jag lärt mig nu, även högkänslig. London är en ständigt rörlig och ljudlig stad. Bruset kommer man aldrig ifrån. Jag vet att jag ville något annat, inom mig pockade en längtan som jag då inte kunde tyda. Försökte hitta en annan väg, genom att skriva, gå på poesikvällar, pyssla osv. Var ofta ensam, fann det enklare att göra saker själv i min egen takt. I London är det fullt möjligt att gå på pub själv och skriva utan att någon tittar. Men att göra det tog mycket mod, men jag lyckades och läste till och med en dikt på en öppen mic scen. Försökte även att flytta en period till Leeds tog chansen att komma bort i några månader då jag fick erbjudandet att öppna en butik för företaget jag jobbade. Men återigen famlade jag i mörker, när perioden var slut visste jag inte om jag ville stanna eller flytta tillbaka. Fick en tarotläsning via telefon och valde London igen. Men det blev början på fröet som efter tio år börjat gro. Jag ville göra något annat, starta eget kanske, började undersöka en idé om egen butik eller café, skaffade böcker och funderade på var det skulle ligga. Men så slog det mig att det skulle betyda att jag ville bo kvar i London. Och det var där skon klämde. Det var dags att bryta upp och endast en flytt kunde göra det.

Tio år. Sen var jag redo. Ibland undrar jag varför det tog sån tid. Men det är ett personlighetsdrag, jag behöver ta tid på mig. Men det var inte så självklart att det var Sverige jag ville till. Jag bestämde mig för att söka till folkhögskola, kom in och sex månader senare började jag på Konsthantverk/design utanför Växjö. Här skulle jag förkovra mig i att utforska mina hämmade kreativa sidor med att måla, sy, väva, trycka textil, bygga möbler. Det skulle bli en nystart, åter på en plats där ingen visste vem jag var.

Fortsättning följer…

3

Next week two years will have passed since I left Stockholm for the countryside. This move is a dream I’ve had for many years. And many people dream of doing the same thing. But for me it was necessary for my wellbeing. The move is a beginning and an end of so many things. I’ve decided to write a number of blog posts about the move and the life leading up to this. The pros and cons. But also about my life in the city being an introvert and a highly sensitive person.

But let’s start with how it all begun..

Part 1 London adventure is calling

Long before I knew anything about introversion and HSP-traits I decided to leave Sweden and move to London with a friend. It’s kind of funny because a year before we moved, we had visited London with our classmates. It was our final year and our final trip together. I’m sure we had a good time but all I remember is thinking that I didn’t like the city. It felt so big and there where too many people. I felt so small and lost and vulnerable. But a year on these thoughts had passed so it seamed.

London is a city of opportunities. As a Swede it was never hard to find a job, at least not back in the late nineties. It was after reading ELLE-magazine about a hotel in London where the staff wore Donna Karan uniform, that my fashion interested friend wanted to go there to work. We wrote a letter to the hotel and shortly after we where on our way. We didn’t have anywhere to stay but we did have a job at least. A few days after we arrived our new life begun. We where very naive in many ways but got our ways around. Coming from a small village where everyone knows your name to London was a feeling of freedom. This was a great place for my rebellious side to awake. The following years were fun and crazy but also sad. Looking back I can only see someone trying to fit in. Someone feeling lost and not feeling so good. Someone’s living a destructive life. Not consequently but ever so often.

I understand now that this was my way of trying to be an extrovert. Outgoing like most of my friends. But in order to be like that I needed to be intoxicated. It was only then I could relax and be the one I thought I had to be to get noticed. When in fact I was introvert and even highly sensitive but these traits got well covered up. London is in a constant movement, a constant noise. Everywhere you go you surrounded by sounds. In cafés, in shops, it’s also heavy polluted and dirty. But I also like the rawness of it. The worn and torn. The diversity of the people living there.

But the way I was living was draining and I desperately sought something else, but I didn’t know how or what I should do. I tried to write, go to poetry nights make stuff. I applied to a creative writing course, and found something I enjoyed. I wanted to write but found it hard to do continuously. I did more and more things alone. London is a good place for alone things. Walking around shops and stuff was easy on your own. And even if I fancied going to a pub alone this took more courage, exploiting myself like that was scary. But I managed to do it. I even managed to read a poem on an open mike night.

When a job opportunity to open a shop in Leeds came up I took it. I saw it as a chance to get away, start anew. But it was a lot of work, I worked so hard it led to a breakdown. I found myself stuck in old habits and I didn’t know how to break free. When the start-up period came to an end I wasn’t sure what I wanted to do. I was given a tarot reading over the phone. The message I got was to move back.

I came back to London. But something had changed. I had to do something else. Maybe I should start my own business, a café or a second hand shop. I started looking into the idea and got myself lots of information. I even looked for potential rental places. But something told me not to pursue. If I opened a place it meant I would stay in London for many more years. And this was the breaking point. I was ready to leave.

Ten years. Today I can´t see why it took so long. But I also know this is a personality trait of mine. I need time. And I really don´t like doing things on a whim. I have to visualise how it’s going to be, get myself in that place. The question now was what I should do. I decided to apply to a school in the Swedish countryside. Six month later I was there ready to start fresh. Ready to explore my creative sides. Ready to go all in. Again in a place where no one knew who I was.

To be continued…

Välkommen att lämna ett ord eller två