Ljuset i tunneln

byggläger (5 av 6)

Hej!

Det är fredag och jag har äntligen lite feeling. Den senaste tiden har varit emotionellt jobbig och jag är glad att se ljuset i tunneln. En sak jag lärt mig nu när jag läst en hel del om högkänslighet, introversion osv. är att som människa är man komplex. Det finns inget entydigt svar på varför man är som man är och gör som man gör. Attityder och sociala strukturer formar en från barnsben och man lägger på olika lager ju äldre man blir. Men så kommer det kanske till en punkt när man känner att nej tack nu får det vara nog.

En sak jag velat över med bloggen är hur personlig jag ska vara, ska jag lägga ut texter som är utlämnande vad ger det mig egentligen? Svaret är att det är mitt sätt att prata om problem, så mycket lättare via det skrivna ordet än i samtal (beror såklart på vem jag samtalar med). Om jag kan beröra EN person så har jag nått mitt mål. Om EN person känner igen sig är jag skitnöjd.

Men jag skriver inte för medlidande. Det här är jag som människa, så här fungerar jag. Inget mer med det. Jag lär mig leva mitt liv med allt vad det innebär som texten nedan. Den skulle publicerats för flera dagar sen men jag var inte stark nog då. Det är jag nu.

Nedstämdhetens vånda

Det går upp och det går ner. Jag borde vara glad men känner mig nere. Oerhört trött och slut i kroppen. Egentligen vill jag bara gråta men låter det inte komma ut för jag förstår inte varför. Sitter i mitt nya hem som jag trivs så bra i, men vankar fram och tillbaka oviss om vad jag vill eller borde göra. Jag känner igen känslan, den är så bekant. Och även om jag är bekant med den så blir jag ändå lika ledsen när den infinner sig. För jag skulle kunna göra precis vad jag vill, har inga måsten, inga krav. Men ändå denna känsla av att inte kunna bestämma vad. Nedstämdhetens vånda.

Vaknade tidigt med en olustig känsla i bröstet, drömmar hängde kvar i ögonvrån, människor från förr som jag gått vidare från spökade. Försökte somna om för att drömma om något annat men det gick dåligt. Men somnade till slut om. Efter frukost och tre koppar kaffe kommer villrådigheten. Jag gör halvtappra försök att ordna min skaparplats, men det går sådär. Försöker läsa en stund men det går inte alls. Så sätter jag på lite musik och jag känner för att skriva om det. Just nu är det medicinen som hjälper. Musik, ibland så fel, ibland så rätt. Här i huset har min lust att lyssna vaknat igen kanske för att det är så tyst. Inga andra ljud som stör. Men tillbaka till nedstämdheten. Denna känsla av mellanläge, inbetween, varken på eller av, i ett vakuum av ovisshet. Jag vet att det delvis beror på att jag i flera dagar haft ryggont som inte ger med sig, plus andra krämpor som stör min sinnesfrid. Nu när jag skulle vara ledig från festivalstök och jobb. Ledig och ha tid att göra sånt jag velat göra. Men så blir det ingenting istället. Det är betungande. Tråkigt. Irriterande. Dagar går, jag går hemma och vankar, har idéer men orkar inte ta tag i någon av dem. Det är kallt mycket kallare än väntat så tidigt i augusti det stör mig, jag vill bada, åka på utflykt. Istället stoppar jag in ännu en pinne i brasan och håller mina kalla fingrar ovanför.

Nedstämdhetens vånda. En dag som denna kommer jag inte svara i telefon, göra något som helst som kräver socialt engagemang, jag kommer hålla mig hemma i hemmets trygga vrå. Kanske tar jag mig ut i skogen trots ryggont, men friskluft brukar göra susen. Jag vet att den är kort, snart är den över. Imorgon kommer jag vakna med ny energi, men då har en hel dag slösats på detta sinnestillstånd. Men det har hjälpt om än lite att skriva av sig om det. Kanske känner du igen dig, vad är dina knep för att ta dig igenom den jobbiga fasen?

xxxx

Nu tog det en vecka innan jag kände mig i fas igen, lite längre än normalt men så var det väl ryggen som spökade så länge också. Åt smärtstillande och kunde inte göra så mycket. Idag när jag mår mycket bättre märker jag verkligen skillnaden, jag orkar kliva upp innan nio, har yogat på morgonen, tvättat håret, skriver detta blogginlägg, känner mig positivt inställd till olika saker. Och det är väl tur att det vänder. Går det för länge är det risk för depression och där vill jag inte hamna igen. Nu kan jag ta tag i det där som pockat min uppmärksamhet, som bloggen till exempel.

Önskar en trevlig helg alla! <3

Välkommen att lämna ett ord eller två