Kreativitet & ensamhet

bloggserie

I förra inlägget, del ett av denna bloggserie om att bryta upp och flytta från stad till land, så berättade jag om min första stora resa; till London. Jag har än idag blandade känslor från denna tid, dels för det liv jag levde och att jag inte lyssnade på min inre. Tio år och ett enda blurr, jag minns väldigt lite från den här tiden och det är såklart tråkigt. Det har tyngt mig länge, men det är hög tid att släppa och gå vidare, jag tror allt har sin mening. Jag valde ändå att till slut bryta upp och det tycker jag är modigt. Jag valde mig själv.

SCROLL DOWN FOR ENGLISH VERSION

4

Efter en sommar hemma i Timrå där min släkt bor packade jag några kartonger för att bosätta mig i de småländska skogarna i ett och ett halvt år. Det var starka kontraster, från Londonsmog till landsbygd, gröna fält och lövskog.

Vår klass var en salig blandning individer, alla där för att utforska sina kreativa sidor. Jag omfamnade allt med en gång.

Här fanns fri tillgång till att skapa vad man ville, men också inriktade projekt som ledde till utställningar. Det här var första gången som jag började märka hur människor söker sig till likasinnade. Ganska snabbt bildades små grupperingar i klassen som gärna höll ihop. Det blev en del tjafs mellan dem, varje grupp hade sin starka röst som förde talan. Men jag som helst stod utanför rörde mig ganska fritt emellan dem. På så vis kunde jag välja det som passade mig för stunden. Jag bodde alltså på skolan och var där nästan alla lov, hade inget behov av att åka därifrån. Helger och kortare lov var perfekta för då kunde jag göra precis som jag ville, och jag trivdes i min ensamhet.

Jag cyklade ut i skogen, målade, vävde. Och medan andra tycktes ha ett behov av att lära känna varandra valde jag ensamhet. Och det var bara några få som jag pratade liter mer förtroligt med.

Men jag fick en speciell vän. På en utställning så hade vår lärare bett en konstnär att prata, han kom fram till mig efteråt och ville prata om mitt verk som han gillade. Den här personen var väldigt speciell, inte bara att han var autistisk men han såg det som inte andra såg. Och han såg något hos mig. Vi började brevväxla, hans brev var så roliga att läsa. En dag så bjöd han hem mig och några andra hem till sig. Hans hus var så där galet konstnärligt inrett så som jag skulle vilja bo, jag fick ett minne av honom; en trästekspade som han använt när han målat. Den hänger idag i mitt fönster. Tyvärr så tappade vi kontakten. Mitt fel. Jag flyttade till Stockholm och glömde skriva tillbaka. Men jag har kvar breven.

Det var roliga tider men jag lade också märke till sidor hos mig som var obekväma. Som när vi skulle ha redovisning; jag våndades så enormt inför dem. Att ställa sig framför de andra och gå igenom designidéer jag ritat var hemskt. Inte nog med att jag jämförde mig med de andra och tyckte alla var bättre, man skulle få ta emot frågor också. Och prata inför en grupp. Vi var också tvungna att lära oss hantera maskiner stora och ljudliga, hemska saker. Och varje gång jag skulle kapa, såg jag mig själv fastna i kapen. Min livliga fantasi satte krokben för mig.

Tiden på skolan var också utmanade, dels att anpassa sig till en grupp individer som är så olika. Ibland kändes blandningen för stor. Men jag lärde mig så mycket och jag minns min lärare som när jag tog emot diplomet sa att ”Tack för att jag hjälpt till att hålla samman gruppen, att jag varit en sorts mamma”. Jag minns att det förvånade mig men samtidigt så förstod jag vad han menade. Och det är så typiskt mig, jag vill att alla ska må bra. Är mån om att alla får ta plats. Men mig själv ställer jag i skymundan. Så jag la ändå fokus på andra, kände av dem och deras behov. Det var ju det jag inte skulle göra…

När avslutningen började nära sig var jag i valet och kvalet med var jag skulle ta vägen. Hem skulle jag inte. Det blev Stockholm om än motvilligt. Jag har aldrig haft någon speciell relation till staden och hade inte jag haft vänner där hade jag valt något annat. Nu började en period av tillfälliga boenden och vilsenhet.

Något jag reflekterat så här i efterhand över är att när jag flyttade tillbaka till Sverige så kunde jag inte dölja mig bakom en fasad lika lätt längre. Att bo i ett annat land prata ett annat språk blev som en täckmantel. Där jag inte behövde visa mitt riktiga jag, men de första åren i Sverige kände jag mig så naken, hade svårt att ställa om språket och att känna mig som hemma. Så här i efterhand kan jag känna att jag nog genomgick en personlig identitetskris.

I del tre skriver jag om Stockholm och livet där, samt om att äntligen träffa någon som vågade se bakom fasaden. Hoppas du vill läsa vidare! 

/Erika

ENGLISH

 

In the last post I wrote about leaving my home and move to London. I still today have mixed feelings about this period of my life. Mostly because of the way I was living and how I didn´t look after myself. I remember very little from these years, it is saddening me still today but it really is time to let go and move on. I also believe everything happens for a reason, and I did chose to leave in the end which took a lot of courage.

5

I spent the summer in my hometown before moving down to the south of Sweden. A year and a half I would stay in this new place, with a group of random people I didn’t know.

I loved the place from day one, we were close to nature, and had access to create whenever we felt like.

Unfortunately our class didn’t work well together. And it didn’t take long before there would be smaller groupings that would stay together.

I picked up these tensions and it made me feel uncomfortable. I preferred to be alone and since I didn’t belong to any of the groups I could move between them instead. I stayed at school for almost all holidays and weekends. I liked having time on my own and I got to try Kundalini yoga, which was really powerful at the time. I cycled out in the forest had picnics, weaved, painted and so on.

But I did find a special friend. It was at one of our class exhibitions that our teacher had asked an artist to say something at the opening. Afterwards he wanted to talk to me about one of my creations that he liked. We got talking and soon after I received a letter from him. I realised that he was a little bit different and found out that he was autistic. He had a very special way of doing things and his letters were so enjoyable to receive. Before school was finished he invited some friends and I to come for lunch at his house. We got to see his studio and his artistic house, which I loved.

He gave me a wooden spoon that he had used when he made his paintings. It’s hanging in my kitchen window today. Unfortunately we lost touch, my fault though. When I came to Stockholm I was so busy and forgot him. But I still have all his wonderful letters.

Being at school was fun but I also discovered some new personal traits that I didn’t like. One was how extremely nervous I got when we were going to show our ideas in a particular assignment. I got trough hell before these moments. I also discovered my fears of big and noisy machines. Since I have a vivid imagination I couldn’t stop seeing my arm getting caught or loosing a finger.

It was also challenging times. Having to spend so much time with people who didn´t always get along. But also having low self-esteem and not believing in myself. At the exams my teacher said thanks for being an extra ”mother”, I know they found it hard to cope with some of the disputes. I don’t know what I did really but I knew what he meant at the time.

It was so typically me to worry about others instead of focusing on my own progress.

As the school ended I decided to move to Stockholm since I had friends there. But it wasn’t an easy decision. And it was hard in the beginning. Once again having to adjust to a new place, a new life.

Looking back I realise that when I moved back to Sweden I couldn’t hide any longer. By living in a foreign country I was kind of in disguise. I didn’t have to be the real me. In Sweden I suddenly felt do different, I felt naked. And I found it hard to get a grip of Stockholm. I honestly think I went through some serious identity crises by moving back.

Next time I’ll write about life in Stockholm and finally meeting someone willing to look beyond the surface.

/Erika

 

Välkommen att lämna ett ord eller två