Rädsla för konflikt

15102014-IMG_6438

Hur blir man bra på att ta konflikter? Eller hur slutar man vara konflikträdd? Somliga människor tycks inte ha problem alls att ta konflikter, de mer eller mindre letar efter dem. Poängterar, kommenterar troligen med en tanke om att andra ska reagera och förhoppningsvis ifrågasätta eller komma med mothugg.

Ganska ofta tycks det bli konflikter om småsaker, man tycker olika, vem har rätt eller vem har fel – går det ens att dela upp så? Min sanning är det jag tror på, vad andra tror på får stå för dem. Den konfliktälskande kanske inte vill ändra sin åsikt, bara för sakens skull, kanske inte vill erkänna att hen har fel eller att det finns flera sätt att se på saker och ting.

För många är det självklart att stå för sina åsikter och berätta dem för andra. Medan andra har åsikter de inte vågar dela med sig. Kanske är de osäkra på om de verkligen står för dem, och därför inte berättar. Jag har lagt märke till att konflikter på en arbetsplats ofta inte leder någonvart, det delas upp i olika läger där vissa tycker si och vissa tycker så sen har vi dem mittemellan som är tysta tyckare. Man jobbar åt olika håll, försöker subjektivt påvisa att deras sätt är det rätta ofta genom att kommentera andra hur de väljer att arbeta. Det i längden blir ju ohållbart och för dem som jobbar på arbetsplatsen tar det här spelet för mycket tid i anspråk när de istället borde arbeta mot gemensamma mål.

Kanske är det därför jag ofta inte trivs på en arbetsplats med många kollegor. Jag som är oerhört uppmärksam lägger märke till alla olika nyanser i beteendet mellan människor. Jag uppfattar ganska snart vilka som går ihop och vilka som inte går ihop. De olika sidorna. Men jag tycker också det är svårt att förhålla sig objektiv att inte ta någons sida. För det finns alltid en eller flera som tycks älska att skapa konflikter och jag som är konflikträdd vill då inte vara med. Då blir det naturligt för mig att hålla mig till de tysta som står mittemellan. Men det skapar också en obalans. För när andra kan gå på och göra sin röst hörd, kommer inte allas åsikter och synpunkter fram. Det blir inte jämlikt, inte rättvist.

Det finns många tillfällen jag önskat att jag vågat säga min åsikt, tillfällen jag känt att det inte är ok det jag sett eller hört. Jag tycker de situationerna är skitjobbiga för inom mig hör jag en klar och tydlig röst som säger Nej. Men samtidigt är jag tyst och säger ingenting. Kanske istället går ifrån försöker göra det på något annat sätt, eller så som det så ofta blir så stannar det inom mig och jag förbarmar mig själv över att inte våga säga stopp. Jag vet inte hur jag ska göra för att hämma min rädsla och vad den bottnar i, mest troligen på min krackelerade självkänsla som sätter krokben för mycket i mitt liv. Att jag aldrig fått lära mig hantera konflikter eller förstått hur andra gör. Men detsamma kan ju gälla den som älskar att ta konflikter, varför känner man ett behov av att hävda sig? Vad bottnar det i och kan man lära sig att förstå att alla inte tycker lika – att det alltid finns två sidor av ett mynt.

Därmed vill jag inte påstå att det inte ska vara konflikter på en arbetsplats om den är konstruktiv kan den leda framåt, förändra till det bättre. Men när det handlar om personliga förhållningssätt så kan det inte bara finnas ett sätt att göra saker på, men om alla vet vad grundvalarna är så borde vara ganska enkelt att jobba mot samma mål. Eller? Hur skapar man ett klimat där alla får komma till tals, där alla får chans att synas och höras. Hur förbättrar man en arbetsplats som kanske stagnerat i rådande åsiktstyckande?

I mitt privatliv går det däremot bättre, men det har tagit många år för mig att våga visa alla aspekter av ett känsloregister. Jag har svalt allt med hull och hår, istället har det gått ut över annat. Det skapar en hämmande känsla. Det hämmar en relation att gå vidare. Jag har plågat mig själv för så mycket, när det inte alls varit enbart mig själv det handlat om. Men jag kan eller ska inte förändra den jag är, däremot kan jag lära mig hantera konflikter på ett sätt som känns bra för mig. Och det är ok att visa känslor, ingen kommer döma mig för det, blir jag arg eller orättvist behandlad ska jag visa det – på mitt sätt.

Hur hanterar du konflikter? Älskar du dem eller är du som jag konflikträdd? Vad har du för tips på att hantera dem?

15102014-IMG_6438

2 Comment

  1. Louise says: Svara

    Vilket intressant ämne. Jag är också konflikträdd – EXTREMT konflikträdd. (Hallå, högkänslig over here liksom.) Men bara om det sker live och IRL.
    Jag uppskattar (konstruktiv) kritik och värderar verkligen att rensa luften och reda ut konflikter. Och jag är väldigt bra på att ta kritik och lösa konflikter – i skrift. Då känns det safe: jag får läsa igenom saker lugnt och systematiskt och får tid att formulera mig. Finns inget jobbigare än livekonfrontationer eller folk som vill ta en konflikt över telefon. Jag får liksom hjärtklappning och tappar talförmågan. Vet inte hur många gånger jag bokstavligt talat flytt från en arbetsplats eller liknande för att jag inte kunnat hantera situationen live. =)

    1. Erika says: Svara

      Jo det är lättare i skrift, då kan man sansa sig vänta en stund tills det lagt sig lite sen svara. När jag jobbade ett kort tag som copywriter hade jag en kund som ALDRIG blev nöjd, min allra första riktiga kund dessutom. Det var fruktansvärt, jag led varje gång vi skulle talas vid. Hon visste inte vad hon ville ha men alla förslag jag visade var heller inte vad hon sökte. Usch och min chef hjälpte inte mig. Jag blev inte långvarig där och lämnade yrket helt och hållet.. Just nu är det mest jobbigt på de jobb jag har när jag blir trött och irriterad på folk som inte gör det de ska. Men det sitter så långt in att våga säga något.

Välkommen att lämna ett ord eller två