Välj en sida

Igår pratade jag med min pappa. Det var den första tvåvägskonversationen vi haft sedan förra hösten, den första då han svarade relativt korrekt på några av mina frågor och även ställde några egna. Hans röst hade styrka och föll inte in i viskningar som jag nu vant mig vid. Ett litet hopp tändes, kanske, kanske kan det bli bättre.

Detta har hänt: I slutet på oktober förra året fick jag ett samtal som omkullkastade min och flera andras tillvaro. Det som följde därefter var en tung och sorgesam period där ovissheten skulle sätta djupa spår. Att få sorgesamma besked är en sak men att inte veta vad som kommer att hända eller hur det kommer att bli är i mångt och mycket – mycket värre. Ovissheten är det där som gnager, som inte kan svaras på eller förklaras.

Min pappa, sextiotre år, hade fått en allvarlig hjärnblödning, läget var mycket kritiskt och han behövde opereras omgående. Min pappa som aldrig blev sjuk, knappt förkyld, som aldrig klagat på krämpor, som alltid hållit sig sysselsatt så länge jag kan minnas. Han är inte den som ”slappar”, glor på teve, ligger i sängen halva dagen. Nej, nej. Han hade alltid projekt på gång, snickrade lite där, målade lite här. En stark, tålig och envis man. Visst på senare år har han dragit ner på tempot i alla fall litegrann, åldern började göra sig påmind. Knän och leder tog ut sin rätt. Han påpekade till mig förra sommaren att det var bäst att jag skaffade hus snart om han skulle kunna hjälpa till att fixa det.

Så fick han huvudvärk. Han sa till sin sambo att han kände att han dragit på sig något, när han ringde henne från stället han bodde på under veckorna. Hon bad honom gå till läkaren, men han gick inte. Nästa dag mådde han bättre. Dagen därpå dök han inte upp på utsatt tid till snickerijobbet han höll på med. Hans sambo anade oråd och när hon pratade med honom blev hon än mer oroad, han lät inte som förut. Men han ville ändå inte gå till läkaren så min syster ringde och tog beslutet att ringa en ambulans.

Några timmar senare satt jag på tåget på väg upp till Umeå dit han förflyttats och där min syster och hans sambo var. Vad som hände de nästkommande dagarna är oklart. Klart är att ingen av oss visste någonting, bara att han var mycket sjuk. I två veckor låg han nedsövd, hans ansikte svullnade, medan resten av kroppen magrade. Läkarna gav olika bud. Han skulle klara sig, men vara nersövd ett tag till, jag passade på att åka hem. Då sa en annan att det inte skulle gå, jag åkte upp igen då sa de att nej men han skulle nog överleva. Trots allt.

Min pappa har inte varit världens bästa pappa. Mycket har hänt under åren och vi tappade kontakten under en lång period, men det har blivit bättre och bättre och i somras kändes det som att vi kom varandra närmare. När jag nu förstår mer och mer vilken uppväxt han haft kan jag förstå varför han är som han är. Och när jag accepterade att den relation vi hade var bra så räckte det gott och väl. Inget kan göras ogjort och det är ingen idé att älta i det som varit. Han har många gånger gråtit och bett om ursäkt och jag har sagt att han inte behöver be om det. När jag satt förra sommaren och kollade igenom alla hundratals foton huller om buller i en stor kartong, sa jag att jag skulle ge honom en diktafon så han kunde berätta alla sina anekdoter så jag kunde skriva en bok om dem. För om det är något som kännetecknar min pappa så är det hans historier. Berättelser från hans ungdom, som var allt annat än nådig. Somliga har vi hört om och om igen, men det kommer också nya ibland, hans historier är smått galna full av tokerier. Det han gjorde innan han blev pappa skulle kunna fylla en hel bok. Och det var precis det jag hade tänkt göra, skriva om hans liv.

Min pappa är nästan två meter lång, han har cendrefärgat kortklippt år, är alltid nyrakad, på vardera arm sitter blekta tatueringar, en örn på ena och ett fartyg från hans tid på sjön, på andra. När jag i ettan skulle skriva ner vad mina föräldrar hade jobbat med kom jag med en lång lista på pappas alla jobb, ja han hade jobbat med nästan allt. Om han fick välja skulle allt målas i svart för det är hans älsklingsfärg. Innan han skaffade katt berättade han att de skulle vara kolsvarta och det blev två kolsvarta katter. Han är pedantisk, gillar ordning och reda, diskar hellre än lagar mat. Och hans största intresse är musik. Mina minnen från barndomen och uppåt präglas av olika låtar, som kommer till mig när jag tänker på olika minnen. Flickan och Kråkan i bilen på väg ner mot Arlanda och Kanarieöarna, Dire Straits, Bob Dylan, Ulf Lundell, i bilen alltid på väg någonstans. Eller hemma i soffan lyssnandes på vinyl, eller DVD, eller ute på altanen med en öl och en cigg i kvällssolen. Jag har för mig att han lärde sig engelska genom att lyssna på musik. Det måste han gjort för han gick bra skolan till sjuan.

Nu sitter han i rullstol, oförmögen att  ta hand om sig själv. Har liten verklighetsuppfattning, en värld som är lite annorlunda än den du och jag uppfattar. Idag har vi en lite bättre aning om vad som väntar, och även om det inte blir som vi hoppats så kan ett telefonsamtal som jag fick igår, glänta på den dörr som sakta börjat stänga. Kanske, kanske kan han bli lite mer som han var förut. Och ibland så kommer det fram, hans ironi och skämtsamma humör. Hans underfundiga påpekanden som kännetecknar honom så väl. Men alla hans anekdoter vad har hänt med dem, är de för alltid förlorade? Ja, det får tiden utvisa.

 

IMG_2686