Där jag hör hemma

1-6

Det känns lite som jag skrivit en avhandling det har tagit mycket längre tid än jag planerat och jag har inte kunnat blogga om något annat under tiden. Men nu blir det sista delen i denna serie om att flytta från stad till landsbygd. Det ska bli skönt att få göra avslut och påbörja något nytt. Jag hoppas det varit läsvärt för dig, kanske känner du igen dig, kanske har det väckt några tankar. oavsett vad så är jag tacksam för att du tagit dig tid.

ENGLISH READERS – PLEASE SCROLL DOWN

 

12-6

Som du kanske har förstått vid det här laget så var det nödvändigt ont för mig att flytta från Stockholm. Jag behövde komma bort ifrån bruset, den ständiga hetsen till konsumtion, karriär och att vara lycklig. Man blir ständigt påmind om det man inte har när man bor i staden, det gjorde mig förvirrad, ofta nedstämd och ledsen. Jag kämpade så hårt för att passa in men det gjorde mig tillslut sjuk.

Det som blivit så uppenbart nu när jag flyttat är att jag behöver inte så mycket för att vara nöjd. jag behöver bara må bra, äta bra, ha tid och plats att skapa.

Ensamtiden som jag behöver fick jag i staden när jag gick på café ensam, det gjorde jag ofta. Här får jag mycket mer, genom att gå ut i skogen, ha huset för mig själv, vakna tidigt på morgonen och ha min stund på yogamattan.

I staden behövde jag jobba mer, som vikarie betydde det att ständigt vara tillgänglig. Det är jag nu också, men, jag behöver inte jobba alls lika mycket. Och jag har möjlighet att äntligen satsa på min dröm om att starta eget. Det hade jag aldrig vågat göra i staden.

Jag har litet behov av att träffa vänner. I staden var det ofta på deras initiativ och jag hängde på. Här har jag bekantat mig lite med några som kan bli nya fina vänner. Men nu blir det även på mitt initiativ. Och vi kan umgås på annat sätt än i stökiga miljöer som stjäl energi. Vilket jag inte fattat hur det påverkat mig förrän jag läste om högkänslighet. Äntligen så var det inte mig det var fel på att jag inte kunde fokusera på det vännen sa utan snappade upp andras samtal, små gester och sätt.

Men att välja att bo så här är också att välja att vara beroende av vissa saker. Som bilen. Det går inga bussar inte till Sollefteå de arbetstider man har. Det finns en samåkningstjänst men den går dåligt. De allra flesta väljer ändå att åka ensam. Både jag och sambon saknar att kunna cykelpendla för han blir det på tok för långt att cykla fyra mil efter riksvägen. Jag jobbar mest nere på byn och vårt hus ligger på gångavstånd till byn vilket är underbart. Så jag cyklar ner på tio minuter. Att promenera tar en halvtimme.

I Näsåker är vi lyckligt skattade att ha två matbutiker, postutlämning, ett badhus med gym, ett café, en second hand-butik, tatuerare, två frisersalonger, en mack, två museum. Egentligen så finns det mesta man behöver. Ändå väljer många att handla i Sollefteå eller till och med Birsta i Sundsvall. I Sollefteå finns lite fler butiker men det är sällan jag åker in, i så fall passar jag på om jag har ett annat ärende.

För vår del så har mathandlandet förändrats rejält. I Stockholm svävade vi ut och kunde köpa all sorts mat. Här är vi mycket mer begränsade. Men det är också skönt. För att från att ha spenderat över en halvtimme i en stor matbutik från att välja mellan hundra olika sorter av varje produkt så vet vi nu vad som finns och vi köper samma varje gång. Visst vi kan åka till Sollefteå och handla där finns de större matbutikerna men återigen det vi behöver finns också här. Och vi kan ändå köpa allt ekomärkt. Dessutom är vi medproducenter och får grönsaker levererade varje vecka från mitten på augusti till november/december beroende på årets skörd. Och nu med hus och gård kan vi odla en hel del själva. Men det är ju inte allas intresse, för mig är det häftigt att gå ut i landet och dra upp en gröda att tillreda på momangen. Även om vi äter samma råvaror så kan vi variera dem i oändlighet.

Att gå ut då? Visst nog kan vi sakna att gå till en mysig pub, dricka ett glas, kanske käka. Och nog finns det pubar i Sollefteå men det går inga bussar. Men det är så sällan jag kommer på att jag skulle vilja det. Det är så sällan vi dricker över huvud taget. Och det är så skönt! Tänk i Stockholm hade jag ofta vin hemma som jag kunde ta ett glas nu och då. Det kan jag ha här också men det kan ta flera veckor innan flaskan är slut och då har vi säkerligen använt en del till matlagningen. Jag får också huvudvärk av ett litet glas nu för tiden så bäst att låta bli. Nog har jag fått min beskärda del i livet så jag kan gott vara utan nu.

Däremot så är mitt liv ändå mycket mera socialt nu. jag pratar med folk i butiken, på gatan, i badhuset som är en samlingsplats för byborna, på Ingelas Café dyker det alltid upp någon bekant. På spelningar och andra evenemang (och du ska veta att det händer en hel del i vår by) känner jag nu till de flesta, det är familjärt man känner sig trygg. Och vi umgås med den äldre generationen, det hände ju aldrig i Stockholm.

Det dyker också upp oväntat besök lite titt som tätt, någon tittar förbi en sväng, surrar lite. Det händer ALDRIG i en stad. 

Även om det finns många olika saker att engagera sig med i en stad så finner jag det lättare här. Det blir mer konkret på något sätt. Det finns flera olika föreningar, som ny blir man tillfrågad att sitta med i olika styrelser, alla vars uppgift är att hålla byn levande. I helgen hölls ett möte om att försöka hitta vägar att få en ukrainsk familj att få stanna. Upp till 70 personer kom för att visa sitt engagemang.

Det som kanske kommer påverka oss mest är att Sollefteås sjukhus är nedläggningshotat. Nyligen kom förslag på att BB skulle läggas ner vilket kommer ha förödande konsekvenser för kommunen. Unga kommer inte vilja flytta hit, det försvinner arbetstillfällen, det hotar andra avdelningar att komma att behöva stänga. Jag blir så frustrerad och känner mig diskriminerad. Nu förstår jag verkligen segregationen mellan storstad och landsbygd.

Handelsbanken stängde nyligen kontoret här på byn. Det drabbar främst äldre och företagare på byn som nu måste åka in till Sollefteå för att ta ut eller sätta in pengar.

Vägarna här omkring är eftersatta. Det är minst sagt en ”bumpy ride” när man ska till vissa ställen. Och folk kör fort. Här finns inga trafikpoliser. Knappt några poliser alls faktiskt.

Så vad saknar jag med staden då? Nja inte så mycket faktiskt. Visst att kunna gå ut och fika, eller äta då och då. Men främst kanske promenaderna vid Mälaren, badet om somrarna, att det är varmare längre.

Fast å andra sidan, här kan jag bada helt ensam i älven eller i en å. Istället för att trängas på en klipphäll. Ja man gör sina val i livet helt klart. Det här är mitt och jag är så tacksam för att ha valt rätt.

Och med att vara introvert och högkänslig så behöver jag lugnet och stillheten för att må bra. Här kan jag få utlopp för mina känslor mycket mer. De får plats. I staden tryckte jag undan dem. Här har jag utforskat nya sidor och gett mig själv plats, min självkänsla blir bättre och bättre och jag vågar följa mitt hjärta.

Att skriva är för mig att hela och jag hoppas med den här bloggen hela mig och andra. Den kommer snart flytta till en ny domän, ett nytt hem. Det blir bra och jag hoppas du vill följa med. ♥

 

♥     ♥     ♥

WELCOME ENGLISH READERS 

This is the final episode of my blog postings about leaving the city for a life in the countryside. It has taken a lot more time than I anticipated so it will be a relief to finally be finished; I hope I have reached some English readers, and that it has been worth reading, many thanks for taking your time.

13-6

So you might see by this point that for me the move to the countryside was the best I could do. I needed to get away from the noise, the consumerism, the striving for a career and that one should always be happy. This had negative impact on me and eventually made me sick.

What I’ve come to realise is that I really don’t need so much to be satisfied. I need to feel well, eat well, have space and time to create.

My ”alone time” that I got living in the city was to go to a café on my own. I did that a lot still I was never really alone, always other people around. These days I really don’t need it as much, or I get it everyday by waking up early long before my partner. By taking a walk in the forest or having the house to myself.

In the city I worked a lot more. I didn’t dear to say no to any vacant shift. I still need to work but not as much and I can say no. I can finally pursue my dream of building my own business. on my own terms. Being where I prefer to be – at home.

What about friendships? In the city it was often my friends who took initiative to meet up. Sure I miss them but we are also growing apart. I have made some new acquaintances with people more like me. I also prefer to meet up and go for a walk in the forest or have tea in ones home, instead of meeting up in a busy city café or pub. These places steal my energy and being highly sensitive I´ve finally realised why I find it hard to focus when so many other things are going on around you.

But choosing this life is also a choice to be dependent of certain things. Like having a car. There are few buses running to and from the nearest town where my partner works. We both miss cycling, for him it will be too far but down to the village it’s an easy ride of fifteen minutes.

In our village we are grateful to have two smaller grocery stores, a post office, a swimming pool, a gym, a thrift shop, a hair along, a petrol station, a hotel, and two museums. Almost everything we need we can by here. Still many villagers choose to drive many miles to larger shops.

Our food shopping has changed a decent bit. In Stockholm we could spend both money and time on food. Everything was at hand. Here in the village we are more limited. But that has turned out to be very relaxing. Instead of having to choose from ten different brands of every item we now know what our store has and the choice is easy. We get vegetables every week from our farmer who we pay in order to get good food. But now with a house we will grow a lot for our selves.

What about going out? Sure I miss going to the pub or a nice restaurant. There are some in our nearest town but no busses in the evening. And we really don’t have the need. I hardly drink these days. In Stockholm I had wine at home and drank many times a week, now a bottle can stay opened for weeks even months.

Still, my life is a lot more social. I talk to people as soon as I go to the village, if I go to the swimming pool, or to the only café someone always stop to exchange a few sentences. This village is also known for a rich cultural life, many bands come here to play. It is a familiar feeling. And I like the fact that we are acquainted to the older generation.

I find it easier to get engaged in different things here. In the city there were too many things to choose from. There are many societies to engage in and as newbies we´ve been asked to join most of them. But I decided to give it some time and chose carefully. Without the societies the village would be very quiet.

Every now and then we have someone dropping by our house to say hi. This never happened in Stockholm. Never.

Unfortunately for all of us living here the nearest hospital is in danger of closing. Recently they decided to close the maternity ward, young people wont want to move here. And it could have a very negative effect on the future. Personally I feel discriminated; and I now understand the segregation of living on here.

Our only bank recently closed. It doesn’t affect me personally but small business and the elder will have to go in to town to bank.

The roads here are a disaster to travel on.

So what do I miss? Not much part from a healthier infrastructure. But I have made this as my choice of living. And I’m so happy for making it here. Sure it won’t come easy but who said anything would?

being an introvert and highly sensitive person I need the quietness and the stillness to feel well. I’ve come to explore my inner feelings a lot more instead of suppressing them. I’ve explored new sides to my self, given my self time and place to grow and create. With this my self-worth has grown. I finally dear to follow my heart. 

To write is for me to heal. And I hope to help heal others by writing here. Soon I will move the blog to a new domain a new home. This will be good, and I dearly hope you will follow me there.  ♥

 

 

♥       ♥      ♥

2 Comment

  1. Sara says: Svara

    Så inspirerande! Jag känner verkligen igen mig i det introverta och högkänsliga. Ibland vore det skönt att bo på ett mindre ställe. Och framförallt att mitt nästa jobb inte ska vara så socialt som butiksjobb. Tack för att du delar med dig!

    1. Erika says: Svara

      Tack! Jag har själv jobbat i butik så jag vet exakt vad du menar :) Men du får hitta tid och plats att återhämta dig ordentligt. Det är så viktigt, även här där jag bor behöver jag ta den tiden för vips så har en hel dag gått till att socialisera som idag, och jag är så trött. Men har haft en lugn och tyst kväll ensam hemma, precis vad jag behövde.
      Tack för att du läst! Allt gott!

Välkommen att lämna ett ord eller två