Att tappa taget

1

 

Då var det dags för den tredje delen i min bloggserie om att bryta upp och flytta från staden till landet. Jag redan velat flera gånger om jag ska fortsätta för jag inser ju att det blir väldigt personligt. Men någonting inom mig pushar på och jag tänker att jag måste få det här ur mig för att släppa och gå vidare. Eftersom jag inte är en verbal person så har jag hållit det mesta inom mig, det här är mitt sätt att berätta på och du är välkommen att följa med vare sig du känner mig eller inte. Kanske berör texterna dig på ett eller annat sätt.

SCROLL DOWN FOR ENGLISH 

6

Det var med blandade känslor jag hamnade i Stockholm. Mest var jag där för att jag ändå kände fler personer där än i Göteborg som var mitt andra val. Återigen visste jag inte riktigt vad jag ville göra eller vilken riktning jag skulle gå. Så jag hamnade ganska snabbt i gamla fotspår som så ofta händer. Men jag ville inte gå tillbaka till butiksjobb så jag sökte som personlig assistent och det blev mitt yrke de kommande åren.

Det passade ändå ganska bra, jag slapp vara serviceinriktad och hantera jobbiga kunder. Men jag hade andra tider än mina vänner och tjänade dåligt. Samtidigt bodde jag i andrahand på diverse ställen och att återigen inte ha en plats att kalla sitt hem var påfrestande. På ett ställe ville värden inte att jag skulle visa mig så mycket i trapphuset, och jag fick i början ingen portnyckel så jag var tvungen att vara hemma senast 21 varje kväll annars kom jag inte in. Balkongdörren gick inte att ha öppen för utanför låg en motorväg som dånade dygnet runt och det bildades svart sot på fönsterkarmen. På ett annat bodde jag med möbler som tillhörde en ung killes och var långt ifrån min egen smak.

Stockholm är en svår stad att komma in i. Jag vet inte vad det är men det är så trendkänsligt och lite i för stora kläder. Jag har aldrig strävat efter en ”karriär” men eftersom alla andra tycktes vilja ha det så sökte jag mig till samma. Att jobba som personlig assistent är ett lågstatusjobb och jag ville bort ifrån det. Men jag hade ingen aning om vad annat jag kunde göra förutom butiksjobb och hade inga högskolepoäng att backa upp med. Återigen kände jag mig ganska vilsen och nu även ensam.

Jag har alltid trivts bra i min ensamhet, men Stockholm kan få dig att känna dig ännu mer ensam och att det är något fel med det.

Samtidigt ville jag så gärna träffa någon, jag längtade efter att bli kär och mina fantasier om att leva med någon blev nästan för mycket. Det enda jag hade att referera till var ett förhållande innan London som dessvärre satt djupa spår. Och jag visste inte hur man träffar någon utan att blanda in alkohol. Från London-tiden så var alla jag dejtade såna som jag träffat under berusning, och ofta följde ambivalenta tider där jag blev så uppslukad av personen att ingenting funkade. Jag dejtade personer som inte ville ha ett förhållande utan bara något flyktigt. Och jag jämförde mig med en vän som bara hade långa förhållanden. Varför var jag inte värd att träffa någon speciell? När jag läser mina texter från den här tiden ser jag en person som var olycklig.

Om jag bara hade haft bättre självkänsla och insett vilken styrka jag besatt så hade det blivit annorlunda. Om jag insett att jag får mest energi och kraft av att vara själv och att jag inte behöver en annan för att lyfta upp mig.

I Stockholm hamnade jag till en början i samma spår, flyktiga möten som inte ledde någonvart. Men inom mig fanns en längtan som blev allt starkare och jag insåg att jag måste hitta andra vägar för att komma framåt. Jag kom till en punkt där jag bestämde mig för att satsa på skrivandet, men utifrån min bakgrund var det begränsat med möjligheter till vad jag kunder välja på. Så det blev en yrkesinriktad kurs i copywriting. Alltså reklamtexter. Hur i allsindar jag kunde välja det spåret vet jag inte. Det enda jag kan tänka är att jag var så påverkad av andra i min omgivning, jag behövde ett jobb med ”status”, som betalade bra men som också var kreativt. Det jag missade helt var att reklamvärlden är hård och dömande och inget för en person med dålig självkänsla som inte tycker om att ta plats, ta kritik, eller handskas med stora personligheter. För det var just det som jag hamnade i när jag började plugga. Återigen var jag i en klass som inte kunde samarbeta. Det var outhärdligt ibland så mycket skit som sades. Och all negativ energi som flödade, inte konstigt att jag hade ont i magen mest hela tiden. Men de fanns också roliga stunder och jag lärde mig mycket. Men eftersom jag skrivit på engelska de tio åren i London så insåg jag att min svenska grammatik var eftersatt.

Jag särskrev så mycket och en lärare påpekade det väldigt ofta. Det hade negativ effekt, hämmade mig och mitt skrivande.

Ändå landade jag med ett välbetalt första jobb som copywriter på en liten byrå. Det var lite som en revansch. Men det gick åt skogen för mig.

Det kändes fel redan från början. Jag lyssande inte på min intuition alla varningssignaler.

Min chef hade storslagna planer och höga tankar om mig. Det fick motsatt effekt. Jag fann det så svårt att förstå vad kunden ville ha och lämnades lite vind för våg att klara mig själv. Jag ville ju jobba mer kreativt med andra så som jag gjort på praktiken. Men nu var jag ensam med mina texter. Jag blev uppsagd när min provanställning skulle ta slut men jag kände mig lättad det var rätt beslut.

Vid det här laget hade jag nu träffat en person som fanns vid min sida. Vi hittade varandra på nätet, skrev långa mail då jag jobbade som personlig assistent och befann mig periodvis i Grekland. 

Vi dejtade när jag var hemma och så kom jag ju in på skolan. Dessvärre påverkade skolan mig negativt och jag var ofta stressad. Så de första åren var tuffa för oss. Men vi ville båda samma sak, flytta bort från stan och ut på landet. Även om jag ville det mycket snarare än han. Efter copyjobbet sökte jag mig ändå tillbaka till butiksjobb. Det dök upp en annons om att Röda Korset skulle öppna en ny butik med utvalda kläder. Jobbet var en projektanställning och skulle passa bra tidsmässigt.

Jag fick jobbet direkt, en ordentlig boost för självkänslan. Jag var med från start med att sätta upp lokalen, hitta kläderna hitta volontärer och bygga upp butiken. Det var hårt jobb men också roligt där i början innan vi öppnat.

Jag trivdes som spindeln i nätet men det sociala tog också ut sin rätt och hemma var jag trött. Min förhoppning var också att jag inte skulle behöva stå i butiken så mycket, men det blev tvärtom. Just den biten tyckte jag var jobbig, kundbemötandet när jag hade annat att göra. Eller alla volontärer som kom och gick.

Jag kände mig otillräcklig och den som skulle fixa allt. Det blev så småningom för mycket och jag kraschade. Det fins så mycket runt den här i historien så mycket sorg och besvikelse. Jag skulle vilja känna mig stolt för det jag gjorde men hur allt avslutades gjorde att jag än idag finner det svårt att gå dit om jag är i Stockholm. Det gör ont helt enkelt.

Långvarig stress och min oförmåga att säga ifrån, att vara den ”duktiga flickan” och ”extrovert” gjorde mig sjuk. Blev sjukskriven och det var nu jag visste att något måste förändras i grunden, läste i samma veva om högkänslighet och hittade hem. 

I nästa avsnitt flyttar jag och sambon äntligen från Stockholm till Näsåker, hur gick det och vilka utmaningar möter jag här? Det får du läsa om i nästa del. Hoppas vi ses!

 

FOR ENGLISH READERS

Hi! This is the third part about leaving the city life for the countryside. I’ve been thinking about why I’m writing this, some doubts have crossed my mind and I realise it’s very personal. But something is pushing me to go on and I think I need to write this in order to move on. I’m not a verbal person and this is my way of getting it out. Even if you know me or not, hopefully someone can relate, be touched one way or another.

7

I had doubts about moving to Stockholm. And it didn’t take long before I fell in to old habits. I was lost, didn’t know what to do or how to act. I felt apart from people my age. They all seemed to know what they wanted to do, have a good job and in my eyes clear vision of their lives.

I took a job as a carer for a person with disabilities. It was a job that didn’t ask for previous experiences. It suited me quite well, I didn’t have to be service minded and I worked alone most of the times. But I earned a lot less, worked shifts and many weekends. 

At the same time I was sub-letting apartments. I moved from one place to another. Again like in London I didn’t have a safe place to call home.

Stockholm isn’t an easy city to get to know. It is so sensitive for trends and trend sensitive people all look the same. Almost everyone seems to strive after a career. And since my job as a carer is a low status job I soon realised I should do something else in order to ”fit in”. And I also felt alone; in a way only a city can make you feel. Everywhere I looked I saw happy couples and I wanted the same. I had by now been single for many years, and my only long-term relationship was before I moved to London. But one which left some deep scars. After that I had only been in short romances and every time I got very insecure I didn’t know how to have a relationship with someone. I didn’t know the ”game” you play in the dating stage. And I didn’t know how to meet someone sober.

I couldn’t see how strong I was as a person being alone, that I didn’t need anyone to uphold me. I wanted what everyone else seemed to have.

But after some time I came to a point where I realised I had to do something in order to move forward. I loved writing and decided to give it a go. So I started a copywriting course for a year and a half. How I choose this I really don’t know but I got in anyway.

I was blinded by the fact that this type of job wasn’t for people with low self-esteem, introvert, and one who don’t like being judged or criticised.

And that it lured people who liked to be heard and looked at. Attention seekers. Which was exactly what I realised at school. Our class, once again didn’t work well together. So many conflicts, all shit that was said. And the negative energy that I felt, it was really bad at times. And some days I had stomach ace before going to school. I was thinking of dropping out.

I also got a lot of criticism because I was used to write in English so my Swedish grammar wasn’t up to standard. My teacher liked to make fun of my writing. Which of course had negative effect on my writing.

But the pay back came when I landed a copy job right after school. And a good paid one. A highly enthusiastic owner of a small copy firm hired me. We where three people in the office and we only did the writing no designs. I got a client as soon as I started, and suddenly found myself in a position of which I found very uncomfortable.

I felt it was wrong from the start; in fact I should have listened to my warning signals that I remember having even under the interview.

But I didn’t. This job didn’t last very long, my boss asked me to leave before the trial three months was over, it hurt my feelings but at the same time I felt relieved.

By this time I had also met someone special. We had found each other on a dating site when I was working as a carer and was I Greece for a period. We seemed to long for the same thing moving to the countryside and get away from the city. Maybe even work less. But at this time I had started school and the stress took out on myself and the relationship; along with my uncertainty of how to be a good partner. Like I mentioned before I’m not verbal and keep most of my feelings inside which has led to many conflicts. But we somehow managed to find ways to continue.

Soon after left the copy job I applied to a new shop opening opportunity for Red Cross and got hired right away. This was a boost for my self-esteem but it also meant I was back in the shop business.

The fun part was to set the shop up, find second hand clothes and volunteers. I thrived being the spider in the web but the social overload got to me and when I came home I was very tired. My hopes was to find enough people so that I didn’t have to stand in the shop so much but that was more difficult than I expected.

I took on too much and had little back up. So eventually it led to a crash. Having to be accessible all the time was too much for me I got sick and stayed home for three months.

Due to long-term stress doing things that wasn’t comfortable for my personality go the best of me. Trying to fit in an extrovert world broke me down. But the break down led to some serious decisions. It was truly time to make a long lasting change. I found a book about HSP-personality and so many questions marks became exclamation marks.

In the next episode you can read about breaking up with city for good and finally moving to the countryside. But is it easy? what hurdles must I pass?

Thank you for reading! 

Välkommen att lämna ett ord eller två