Att komma till ro

bloggserie5

Hösten är här. Ute gulnar löven och faller ner på marken i rasande takt. Morgnarna är dimmiga och solen får jobba sig fram genom det tunga skiktet. Jag sitter vid mitt skrivbord och har naturen strax utanför. Det är tyst så när på elden som sprakar i vedspisen i köket. Jag är där jag ska vara, i mitt hus, på landet, långt borta i från staden. Nu har vi kommit till del fem. Flytten från storstad till landsbygd har blivit verklighet och sakta men säkert finner jag en ny sorts lugn, en harmoni jag så länge saknat.

SCROLL DOWN FOR ENGLISH 

10

Vi kom med pick och pack i en fullastad hyrd skåpbil och vår ny inköpta Ford. En god vän till sambon hade ställt upp som andrechaufför eftersom jag inte hade körkort. Trötta efter den långa resan började vi stuva in våra grejer i den nya lägenheten, nu var vi här det tog en stund att förstå.

Även fast vi inte kände så många så tog det inte lång tid att integrera oss med byborna. Många var öppna och nyfikna ville veta vilka vi var och var vi kom ifrån. Jag kände mig så välkommen. Det var långt ifrån känslan av Stockholm där man låser ytterdörren så fort man hör någon i trappuppgången. Eller att man försvinner i mängden, syns inte finns inte. Här är det snarare tvärtom. Går man på Storgatan här i byn (ja den heter så) kommer det alltid någon man är bekant med. I matbutiken är det nästan omöjligt att inte stanna och prata med någon.

Det tog faktiskt tid att vänja sig vid. När vi bodde i lägenheten centralt i byn kunde jag ibland känna att det blev lite för socialt. Jag som gärna går för mig själv och inte alltid är på prathumör kunde tveka lite innan jag begav mig ut. Speciellt om jag var lite nere, då tog jag en omväg till butiken, valde tider då det var lite lugnare. Så även om jag trivdes i lyan längtade jag innerligt efter ett hus.

Min sambo som är sjuksyrra fick snabbt jobb på Sollefteå sjukhus fyra mil från Näsåker. Och jag som tidigare jobbat på gruppboende för funktionshindrade blev vikarie. Men det fanns ett litet problem. Jag hade ju inget körkort. Det där med att köra bil var en lång saga. Den började redan då jag var sexton och skulle övningsköra med min pappa. Jag minns redan då att jag var rädd men att vi ändå tog oss till olika ställen. Men så rann det ut i sanden. Jag fick senare pojkvän som hade körkort så då behövde jag ju inte det. Långt senare när jag bodde i Stockholm fick jag för mig att jag skulle ta det.

Troligen för att jag visste att jag ville flytta ut på landet, jag ville vara fri att ta mig dit jag ville.

I min fantasi såg jag mig köra bil. Så där avslappnat som man ser på film. Men den bilden stämde inte alls med verkligheten. När jag skrev upp mig på en intensivkurs på en körskola på söder blev jag obekvämt varse om att det här var ett större hinder än jag kunnat ana. För det första förstod jag och min lärare inte varandra. Han mumlade och jag blev irriterad över hans o-pedagogiska sätt.

Jag hade världens största knut i magen varje gång, min käke var spänd, hela jag var som en fiolsträng.

Att bara starta och köra iväg tog två lektioner. Bara jag skriver om det nu minns jag hur rädd jag var.

Efter några gånger fick jag en annan lärare. Han såg att jag kört ett tag så han sa att det var dags att bege sig ut på motorvägen. Utan att jag hann blinka så var vi ute på motorväg, han berättade klar och tydligt vad jag skulle göra, gasade på extra åt mig och plötsligt hade jag omkörande bilar på vardera sida om mig. Jag var smått traumatiserad när vi kom tillbaka. Därefter fick jag en kvinnlig körlärare. Hon såg direkt att jag inte var redo för stora vägen. I stället körde jag lugnt och stillsamt på gator där det var lite trafik. Äntligen någon som kunde läsa kroppsspråk. Men jag fick inget körkort där, jag åkte iväg och jobbade i Grekland sen rann det återigen ut i sanden. Och bara tanken att gå tillbaka gjorde mig illamående.

Till det blev dags igen. Nu var jag däremot tvungen att ha det. Och jag hade ett nytt fokus, här var det inte fråga om stadskörning här var det fråga om att ta sig en landsväg från hemmet till jobbet. Jag hittade en pedagogisk lärare och tio lektioner senare körde jag upp med klart godkänt. Alltså lyckan. Det är snart två år sedan. Men jag har inte helt slappnat av, eftersom jag i dagsläget inte kör så ofta bygger jag upp stora scenarion i huvudet innan jag ska iväg. Och att köra bli gör mig ofantligt trött. Jag måste koncentrera mig så mycket för jag har så lätt att vandra iväg i tanken. Och här är det stor risk för viltolyckor så man måste vara uppmärksam.

Men det är också kul att åka iväg, spela bra musik och sjunga högt som bara den.

Under de första två åren vi bott i lägenheten har jag jobbat som vikarie men med en dröm att få göra något annat. På grund av min högkänslighet och att jag är introvert har jag mer och mer kommit till insikt att jag trivs bäst hemma. Att få jobba hemifrån är en dröm jag haft i många år men inte vetat hur jag ska förverkliga den.

När vi så äntligen hittade vårt hus föll alla bitar snabbt på plats. Att komma en bit ifrån byn, vara i mitt alldeles egna hem var nyckeln till min inre frid. Jag känner mig mycket mera tillfreds, jag har skogen och naturen nära intill. Jag har en arbetsplats ett kreativt rum. jag känner att bitar faller på plats, nya dörrar öppnas. Min dörr till mitt inre har öppnats. Mina drömmar besannas, jag följer min inre kompass.

I nästa och sista avsnittet berättar jag om vilka val man ställs inför av att flytta till landsbygden. Vad är bättre vad är sämre. Hur ser framtiden ut? 

Tack för att du läst! <3 

 

           *         *         *

 

Autumn. I can see the yellow leaves fall to the ground from my desk by the window. It’s early morning and the thick mist is covering the fields. I’m where I should be, in my house, the wood is burning in the stove, it’s quiet and I’m far away from city life. In this episode, the fifth about my move from the city to the countryside; I have finally arrived. A new beginning, and a calmness I’ve longed for.

11

We arrived in our new location with all our belongings just over two years ago. Our first place was right in the village in a three bedroom flat. Even though we didn’t know many it didn’t take long to integrate. Many of the villagers were curious and wanted to get to know us. This was overwhelming from what we were used to.

In a city you are just one of many, and it´s easy to hide. But in a small village it´s the other way around and everyone knows you. This can lovely but also difficult.

It’s nearly impossible not to meet and talk to someone when you go to the grocery store. I both like and dislike this. It’s great when you want to socialise but not so great when you just want to be alone.

But I rather have that than people locking their door as soon as they hear someone walking up the stairs. Or people rushing by you, not even noticing if you’re in need of help.

My partner found a nursing job soon enough. But for me it was a little bit harder since I didn’t have a driver’s license. In fact that was a long troubled story. That starts when I was sixteen and practicing driving with my dad. He said I drove worse than him when he had been drinking. (Not that he used to drink and drive!) But when I got a boyfriend I stopped taking lessons.

Not until six years ago I decided to start again; this time in Stockholm. I signed up to a fast learning course, but would soon find out my fear of driving.

In my fantasy I could drive, but in reality it took two lessons before I could get going.

I also had a teacher that didn’t understand me, which was very frustrating.

My next teacher thought I was ready to go on the highway, which I wasn’t. But my third, a woman, seemed to understand my fears and said I should go slowly. Unfortunately I didn’t fulfil my fast learning course because I was going to Greece to work. And when I came back I was out of money…

But by moving to the countryside I knew I had to do it again. But it was different this time. I found a good teacher and ten lessons later I had passed the tests and received my certificate.

But I still get fears before I’m about to drive somewhere. Its difficult and sometimes it can go weeks between times.

Still I enjoy the freedom especially when the sun is shining and I feel like listening to loud music and sing along.

My first job in our new location was working with disabled people, but with a dream of doing something else.

Being an introvert and highly sensitive I had come to realise I preferred to work from home in my own comfort zone.

But having low self-esteem makes it even harder to fulfil the dreams. It takes a lot of hard work, focus on the goal and keep getting back on track after coming out of it.

It wasn’t until we found our house that I really felt it was time to get going. Here I feel that everything is possible, it is my time now. I’m listening to my inner compass, things fall into place and new doors are opening.

In the next and final episode I will write about what challenges there are by moving but also the opportunities that arises. Until then! 

 

 

 

 

 

Välkommen att lämna ett ord eller två