Bokslut 2013.

IMG_2580 IMG_2571

Summering december: började läsa om Frida Kahlo, blev dundersjuk efter två sömnlösa nätter på vandrarhem i samma rum som snarkande gubbe.

IMG_2576IMG_2590

Min älskling köpte hem en värmande tekanna som jag haft i min famn i soffan, fick en fin bukett vita tulpaner av mina kollegor, på avslutningsfrukosten.

IMG_2583 IMG_2588

Pyntade loss på yucca-palmen, var på dinosauriekalas.

IMG_2592 IMG_2609

Åt dumplings hittade en gammal handskriven lapp i mommas kökslåda.

IMG_2616 IMG_2629

Var på galej med morsan, besökte ett blaskigt Östersund.

IMG_2621 IMG_2623

Var trött i Östersund och bodde på sunkigt pensionat där duschen hade fuktskador och luktade urin.

IMG_2634 IMG_2638

besökte återigen Östersund, kom hem dagen innan nyår till ett grönt Stockholm.

xxxxxxxxxxxxx

Ja det var ett jävla jobbigt år på alla sätt och vis och de tråkiga händelserna överskuggar de roliga som man egentligen vill minnas. Hela året kände jag mig som i ett vakuum och jag hittade ingen väg ut, jobbet slukade mig helt och hållet, gick ut över mitt förhållande och privatliv. En nära vän till min sambo gick bort och det var så tungt, därefter var jag nära på att gå in i väggen, men lyckades bromsa in i tid och blev ”ledig” hela sommaren. Men även om det var sommar hade jag svårt att njuta av det för jag var så förbannat trött ända in i märgen. Hösten kom och sakta började jag jobba fast med annat, hoppet tändes igen det var kul att jobba! och jag klarade det! Började komma på fötter, ta tag i saker, men säg den lycka som varar,  plötsligt var jag nära att mista min pappa som jag börjat komma nära igen. Pang i bygget. Första månaden helt förtvivlad visste varken in eller ut, samtidigt måste jag ta ett stort beslut angående mitt jobb och jag visste att det endast fanns en utväg. Samtidigt ska jag hantera en slags sorg fast han lever, men ingen vet hur det kommer att bli och det är kanske den jobbigaste känslan att leva med. Hur fan kommer det att bli. Åker och hälsar på försöker förstå, gör det jag kan, ser på min stora starka pappa så smal och svag. Hans stundvis förvirrade blick, gör ont, vet han vem jag är ens? hans viskningar, fingrar som plockar i allt, hans verklighet är annorlunda min. Men jag vet att vi måste hoppas på det bästa, att han kommer bli bra, eller så bra det bara går. Hur bra det nu är.

Så är det ett nytt år, att påbörja det arbetslös är inte det jag hade önskat mig. Men skitsamma, det löser sig nog ändå. Efter allt som hände förra året kan detta år inte bli sämre i alla fall det är jag helt övertygad om. Och tack vare min terapi börjar jag känna mig själv mer, så det här året kommer bli ett uppvaknande på många sätt tror jag. Så hejdå 2013 vi ses aldrig mer igen!

Välkommen att lämna ett ord eller två